



Idag kl 15.05 var det exakt sex månader sedan Love tillslut tittade ut och världen stannade. För oss i alla fall. Det är svårt att förstå att vi har en så stor bebis, men samtidigt känns det ju som att han har varit hos oss så länge man kan minnas. Nu har hans första tänder kommit (som man kan skymta på sista bilden), hans fina mjuka hårstrån har börjat bli tätare (om än det inte går att skymta på bilderna), han har börjat öva på konsonanterna m och b (det är inte lätt att liksom hålla ut på ett b men han kämpar på), han greppar gärna tag i ens ansikte med sina starka nypor och kanske vill smaka på en kind eller haka, han har börjat sitta i barnstolen och smaka olika saker, när vi är ute med vagnen vill han helst sitta upp och titta på allt som svischar förbi, han rullar nu även från mage till rygg, vill fortfarande helst hoppa i ens knä (och ja, vi får träningsvärk i armarna), älskar tittut (fast det är lika kul utan själva gömningsmomentet, spänningen i rösten är det som är så kul att man kan kikna av skratt) och är det absolut bästa som har hänt oss!