När jag lyssnar på John Guidetti, tänker på Bagis och springer runt i Uppsala tänker jag mycket på det här med förutsättningar. Det vore så fint om alla fick lika goda förutsättningar för att vara friska, lyckliga och trygga - men så är det ju inte, det ser ju var och en. När jag jobbade i stockholmsförorten pratade vi mycket om att att finnas till för människor med en tyngre socio-ekonomisk eller trygghetsrelaterad ryggsäck och på skolan där ville jag särskilt peppa och stötta de barnen.
Själv har jag typ fötts med silversked i munnen. Vit man i västvärlden som vuxit upp i trygga familjeförhållanden. Om man fått den starten är det nog ens himla plikt att dels försöka förändra denna världsordning så att de olika startpunkterna i människors liv blir mer likvärdiga och dels göra det finaste man kan av sitt liv.
Det känns sjukt viktigt att ge Love så bra start i livet som möjligt för att göra något bra av sitt liv, men det kan vara svårt att veta på vilka sätt man ska göra det. Han får växa upp i Sverige - men han kanske skulle lära sig mer om livskvalitet och hopp om han växte upp i Kenya? Han får leka med de leksaker han vill - men kanske hade han fått andra tankebanor om vi förbjudit det som på 1900-talet var typiska pojeksaker? Han växer upp i en miljö där hans föräldrar inte dricker sprit'n ens till midsommar - men kanske hade han fått en mer balanserad syn om ... Ni fattar, man kan ju vända på typ allt man gör för sitt barn och tänka att det hade ju även kunnat vara bra om man gjorde på ett annat sätt. Jag har bestämt mig för att sluta tänka att det är kasst att inte veta precis på vilket sätt vi bäst möjliggör grejer för Love och istället vila i att det verkar finnas många vägar. Mycket tid och mycket kärlek är det viktigaste just nu.
