Sveriges fotbollslag åkte ut i kvartsfinalen mot Frankrike i OS häromdagen. Nilla Fischer, som gjorde Sveriges enda mål och var nära att kvittera, delade sina tankar efter matchen. De sista sju sekunderna av den minutlånga intervjun kan gå till historien som de klyschigaste i mannaminne.
- Ah, vi vinner ihop och förlorar ihop. Det är små marginaler i fotbollen. Det är bara att ta nya tag.
En klyscha är ju per definition ett uttryck som är så himla bra att man har använt det så ofta att det nu inte är vatten värt. Fischers ord är ju helt sanna, men de har använts av för många idrottare för att ha kvar sin mening.
Jag brottas en del med det som förälder. - Var försiktig, Love. Akta dig där, gubben. Det gick ju bra. Sådana sentenser strör jag omkring mig 14-7. Jag arbetar med att återerövra språket så att de ord jag säger inte bara går på vana eller ryggmärg utan faktiskt bär ett innehåll, både för mig och Love. Det är nog nån av mina förebilder Jesper Juul eller Hanna som inspirerar mig att istället för att säga att "man inte ska göra så" använda förklarande meningar som "pappa vill inte att du leker med den för då kan du göra illa dig" eller så. Det finns ju också en del ord och meningar som faktiskt kan få fortsätta betyda mycket hur många gånger man än använder dem. "Jag älskar dig" och "Hej då kisset, hej då bajset", till exempel.
1 kommentar:
Jag har ett bestående minne från en andakt du höll i ämnet. Att klyschor är klyschor för att de är sanna. Det gör att jag ofta använder dem men försöker påminna mig att inte himla med ögonen för att det är en klyscha. Utan istället påminna mig om varför jag använder dig.
Enda frågan är om "klyschor är klyscor för att det är sanna" har blivit en klyscha...
Skicka en kommentar